När förändring känns fel, trots att den är rätt.

Skulden som kan dyka upp när vi slutar anpassa oss.

Förra veckan skrev jag här i bloggen och på mina sociala medier om hur svårt det kan vara att säga nej och att innan vi säger nej behöver vi först säga ja till något i oss själva. Gå gärna in och titta på tidigare inlägg ifall du känner att det är något som resonerar med dig.

Många tänker att det svåraste med att sluta anpassa sig är att säga nej, men för många börjar den verkliga processen först efteråt. När vi börjar ta mer plats, säga nej eller låta våra behov få finnas, då dyker ofta en känsla upp som få pratar om. Skuld. Inte alltid för att vi faktiskt har gjort något fel.

Utan för att något i oss reagerar på förändringen.

Om du under lång tid har haft strategin att anpassa dig efter andra människor, så har ditt nervsystem lärt sig något viktigt: att det är tryggt att inte vara i vägen, att det är säkrast att vara tillmötesgående.

Att det är bättre att själv justera sig än att riskera konflikt eller besvikelse.

De här strategierna är ofta inte medvetna. De har utvecklats över tid, ibland redan tidigt i livet, och de har ofta haft en viktig funktion. De har hjälpt oss att behålla relationer, undvika konflikter eller känna oss accepterade.

Problemet är att när vi börjar förändra beteendet, reagerar kroppen ofta som om något farligt håller på att hända. Det kan handla om små saker, som att säga: "jag behöver vila idag", att inte skynda sig för att någon annan väntar, att uttrycka en åsikt man tidigare hade hållit tillbaka, eller att bara låta andra anpassa sig lite efter oss. Och plötsligt dyker känslan upp:

“Har jag varit till besvär?”

“Tycker de att jag är för mycket?”

“Borde jag ha gjort annorlunda?”

Skulden kan komma smygande, ibland långt efter själva situationen. Inte för att vi gjort något fel, utan för att vi brutit ett gammalt mönster och när en invand strategi förändras försöker nervsystemet snabbt förstå vad som händer. Det kan göra det genom att analysera vad vi sagt, spela upp situationer i efterhand eller försöka läsa av vad andra egentligen tyckte.

Det är inte ett tecken på att vi har misslyckats. Det är ofta bara ett tecken på att kroppen inte är van vid det nya beteendet ännu. Att ge förändringen tid. Att sluta anpassa sig är sällan en rak väg, det är en process där man ibland känner sig modig och fri och ibland känner sig rädd och full av skuld.

Det viktiga är kanske inte att aldrig känna skuld, utan att kunna stanna upp och fråga sig:

“Har jag faktiskt gjort något fel, eller har jag bara gjort något annorlunda än jag brukar?”

För de allra flesta som har levt med anpassning som mönster handlar den här processen inte om att bli mer självisk utan snarare om att hitta tillbaka till en mer balanserad plats i relationer, en plats där både jag och du får finnas. Där jag inte längre behöver försvinna för att relationen ska fungera.

Den största skillnaden är att när du börjar säga ja till dig själv och dina behov blir det naturligt för dig att hjälpa kroppen och nervsystemet att reglera, genom att ta den där extra vilan, promenaden eller stunden för dig själv. Du börjar låta din kropp känna sig trygg. Vi kan se relationen med vårt nervsystem som relationen till en nära vän. Lyssnar du och visar att du finns för din vän, känner hon/han sig trygg. När du och din kropp känner sig trygg blir det mer naturligt att, i de fall det behövs, sätta yttre gränser.

Sedan jag började arbeta med Belief Coding har jag märkt en stor skillnad i hur jag själv agerar. Jag ser också hur mina klienter beskriver att de känner sig mycket tryggare i att göra förändringar. Det är inte längre något de behöver tänka sig fram till eller kämpa sig igenom, utan något som börjar ske mer naturligt. Det innebär inte att förändring inte kan kännas. Men att förändringen känns självklar att göra, även när den väcker oro eller obehag.

När vi arbetar direkt med de undermedvetna och ofta dolda sanningar vi bär om oss själva kan förändringen börja ske på ett djupare plan. Då behöver vi inte längre bara förlita oss på motivation, disciplin eller strategier för att hantera vår situation. I stället börjar något i oss själv att förändras.

När den inre tryggheten växer blir det också mer naturligt att leva i linje med det som faktiskt är sant för oss. Kanske är skulden som dyker upp ibland inte ett tecken på att något är fel, utan ett tecken på att något nytt håller på att ta form.

// Inga-Lill