Ibland försöker kroppen sätta gränser åt oss när vi själva inte gör det

För ungefär 25 år sedan började en resa som kom att forma både mitt liv och mitt arbete. Vid den tiden fick jag höra något som förändrade hur jag såg på mig själv. Det som jag fram till dess mest hade upplevt som jobbigt, min känslighet för stämningar och människor, kunde kanske vara en styrka.

Jag hade alltid haft lätt för att känna av rummet när jag kom in i det. Jag kunde uppfatta spänningar, stämningar och ibland också något mer subtilt i möten med människor. När jag fick möjlighet att prova att arbeta med healing började jag lägga märke till något som fascinerade mig. Jag brukade be personerna jag mötte att inte berätta något i förväg, och jag kunde under en session känna fysiska sensationer i min egen kropp, smärta eller spänningar, som senare visade sig likna det som personen själv upplevde.

Det väckte både nyfikenhet och många frågor. Ibland kunde jag också få en känsla av att det fanns en berättelse bakom smärtan, något som ofta handlade om relationer, livssituationer eller val som var svåra att göra. Det var både fascinerande och svårt att förstå.

Jag arbetade med detta under några år men efter hand började mitt fokus allt mer röra sig mot coachning och samtal. När en människa kände sig sedd eller förstådd öppnades ofta dörren till djupare samtal som handlade just om livsval, relationer, rädslor och mönster. Samtidigt fanns det en del av mig som var försiktig inför den intuitiva delen av mitt arbete. Jag var rädd för att bli betraktad som flummig. Det gjorde att jag började söka väldigt mycket kunskap.

Jag ville förstå mer, jag ville hitta förklaringar som kunde sätta ord på det som tidigare bara hade varit en upplevelse. Jag har alltid haft en känsla av att den kunskap vi människor bär på från början egentligen är ganska självklar. Djur tvekar inte på sina instinkter. De reagerar direkt på signaler i sin omgivning. Människan har också haft/har den förmågan. Men i en värld fylld av information, tempo och brus har många av oss tappat kontakten med den.

När jag ser tillbaka på de där första åren förstår jag idag något som jag inte hade ord för då. Jag trodde länge att min förmåga att känna av stämningar i ett rum var något ovanligt. Idag vet vi genom forskning om nervsystemet att våra nervsystem hela tiden kommunicerar med varandra. Den amerikanske forskaren Stephen Porges beskriver hur vårt autonoma nervsystem ständigt scannar omgivningen efter signaler om trygghet eller fara, ofta långt innan vi medvetet har förstått vad som händer. Vi människor uppfattar alltså mycket mer än vi tror, vi känner av tonfall, kroppsspråk, spänningar i rummet och subtila signaler från andra människor. Det som jag en gång upplevde som något märkligt eller svårförklarligt kan idag till stor del förstås som en del av hur våra nervsystem fungerar.

Kanske är det också en påminnelse om något viktigt, den här förmågan är inte unik, den finns i oss alla. Skillnaden är ofta bara hur mycket vi har lärt oss att lyssna på den.

Efter många år där mitt arbete främst handlade om samtal och mentala processer har jag allt mer återvänt till en insikt som egentligen funnits där från början, kroppen är alltid en del av berättelsen.

Den har från första början försökt berätta för oss var vi befinner oss men många av oss har glömt hur man lyssnar. Idag börjar kunskapen om nervsystemet spridas allt mer. Vi vet att trauma, både stora och små, påverkar hur vårt nervsystem fungerar och hur vår hjärna uppfattar sådant som sker runt oss.

Vi vet att våra relationer, våra livsvillkor och vår omgivning påverkar hur kroppen reagerar, och vi vet att kroppen ofta reagerar långt innan vårt medvetande har hunnit förstå vad som händer.

Samtidigt lever vi i en värld som har blivit mer tillgänglig än någonsin tidigare. Hela världen finns bokstavligen i våra fickor, redo att ge oss en signal när något händer, stort eller smått.

Det märkliga är att vi på många sätt har det bättre än tidigare generationer men ändå ser vi hur stress, oro och psykisk ohälsa ökar. Vi vet att sociala medier påverkar oss. Vi vet att långvarig stress påverkar kroppen men vi har fortfarande mycket kvar att förstå om hur våra livsvillkor sätter sig i våra nervsystem och i våra kroppar.

I mitt arbete möter jag ofta människor som under lång tid har försökt förändra sina liv genom att tänka annorlunda eller försöka göra rätt, men ibland räcker inte viljan. Om vi gång på gång går emot oss själva, säger ja utåt trots att något inom oss säger nej, skapar det stress i nervsystemet. Den stressen kan så småningom börja visa sig i kroppen. Det kan handla om spänningar, smärta, trötthet eller andra signaler som gör att kroppen till slut ber oss att stanna upp.

Inte som ett straff.

Utan som en signal.

Idag arbetar jag bland annat med Belief Coding, en metod som hjälper människor att identifiera och frigöra de övertygelser och känslomönster som ligger lagrade i det undermedvetna. Ofta upptäcker människor att de mönster de försökt förändra i många år inte bara handlar om tankar, utan om upplevelser som kroppen fortfarande bär. I mitt arbete kombinerar jag därför samtal med ett fokus på nervsystemet, kroppens signaler och de underliggande övertygelser som formar våra liv. När vi börjar arbeta med både kroppen, känslorna och de mönster som ligger under ytan kan något börja förändras på djupet.

Inte genom att pressa fram svar.

Utan genom att börja lyssna.

Kanske är kroppen ibland bara budbäraren, och kanske börjar mycket av läkningen just där, när vi stannar upp och tar reda på vad den försöker berätta. Om du känner igen dig i det jag beskriver och är nyfiken på hur jag arbetar är du varmt välkommen att höra av dig.