Jag har ett problem...

och kanske har jag redan löst det?

Jag har varit med i en visibility challenge i 30 dagar (jag var med i 25…). Jag har lärt mig massor.

Jag har gått live. Postat varje dag. Visat mig mer än jag någonsin gjort. Jag är genuint tacksam för det här är också en del av mitt arbete, att känna mig trygg i att synas.

Men…

det är något som skaver. Jag kan inte låta bli att zooma ut. Hur gjorde man förr som företagare?

Man litade på rekommendationer, man satte in en annons och man delade ut flyers.

Idag?

Vi slåss om uppmärksamhet i ett brus som aldrig tar slut. Algoritmerna är stenhårda, det organiska räcker inte och lösningen vi får?

Samla e-postadresser.

Bygg listor.

Skicka fler mail.

Och jag fattar. Jag gör det också. Men här kommer mitt problem: vi är trötta. Jag är trött, både som privatperson och som företagare.

Vi tar in mer information än någonsin och våra inkorgar svämmar över. Jag kan få 20–50 mail om dagen som privatperson (det går säkert att få fler).

Jag vet att jag själv är en del av det. Så jag har bestämt mig. Jag kommer inte skicka tre mail i veckan bara för att “man ska”. Jag kommer att skicka mail när jag faktiskt har något att säga, och när jag gör det, ska det innehålla något som ger värde. (även om värde alltid ligger i betraktarens öga)

Risken är att jag försvinner i bruset men för mig är det ett större problem att bidra till det. Jag arbetar med att hjälpa människor minska stress. Då kan jag inte samtidigt fylla deras inkorgar med innehåll bara för att “man ska”. Kanske når jag färre men jag vill nå rätt.

Kanske handlar det här inte om mail egentligen utan om något större. Att börja välja mer medvetet: vad vi släpper in, vad vi säger ja till och vad vi själva bidrar med.

Och när något verkligen betyder något, då delar vi det vidare, precis som vi alltid har gjort.