Varför hjälper det inte, trots att du har provat så mycket?

Jag tror att jag inte är ensam om att ha provat nästan allt för att skapa förändring i mitt liv. Jag har gått kurser, läst böcker, arbetat med positiva affirmationer, försökt förändra mina tankar, mina vanor, min kost, min träning och mitt sätt att leva. Jag har investerat både tid, pengar och hopp i olika metoder och det har fungerat, ibland med blandat resultat och många gånger har jag suttit kvar med känslan av att något inte riktigt förändras på djupet.

Kanske känner du igen dig i det?

Kanske har du upplevt att vissa saker faktiskt hjälpt en period. Att du har känt dig starkare, mer motiverad eller mer hoppfull för en stund, för att sedan märka hur gamla mönster långsamt börjar smyga sig tillbaka. Kanske är det just där den största tröttheten uppstår, inte i själva försöken, utan i känslan av att gång på gång behöva börja om.

Det är lätt att börja tänka att det är en själv det är fel på när förändring inte håller. Att man saknar disciplin, att man inte försöker tillräckligt mycket eller att man på något sätt misslyckas med sådant som verkar fungera för andra. Jag tror att många människor bär på en alldeles för hård bild av sig själva, därför att vi så länge har försökt förstå människan genom att dela upp henne i separata delar.

Vi har antingen betraktat kroppen som något mekaniskt som ska korrigeras, tränas eller optimeras, eller så har fokus nästan helt legat på tankarna, där lösningen ofta blivit att tänka mer positivt, ändra mindset eller försöka kontrollera sitt inre genom viljestyrka. Samtidigt finns det också traditioner där lidande nästan har setts som ett tecken på att vi inte är tillräckligt andliga, tillräckligt tacksamma eller tillräckligt “rätt” i vårt sätt att leva.

Kanske är det just där vi har missat något viktigt, eftersom människan aldrig har fungerat i isolerade delar. Precis som allt annat i naturen, det lilla i det stora, det stora i det lilla. Vackert och i bland skrämmande sammanlänkat.

Kroppen påverkar psyket. Psyket påverkar kroppen. Tidigare erfarenheter påverkar nervsystemet, och nervsystemet påverkar hur vi reagerar, tänker, känner och agerar i vardagen. Det som vi idag börjar förstå allt mer, både genom forskning och genom människors levda erfarenheter, är hur oerhört tätt sammankopplade alla dessa delar faktiskt är.

Vi vet idag att nervsystemets främsta uppgift är att hjälpa oss att överleva och skapa trygghet. Kroppen är därför inte bara en passiv behållare som följer våra beslut, utan ett intelligent system som hela tiden försöker avgöra vad som känns säkert och vad som känns hotfullt. Det innebär också att förändring ibland blir mycket svårare än vi tror, inte för att vi är lata eller omotiverade, utan därför att kroppen och nervsystemet fortfarande upplever vissa förändringar som otrygga.

Det är här mitt eget arbete och min egen fascination har vuxit fram under de senaste åren. Jag har blivit allt mindre intresserad av metoder som bygger på att människor ska kämpa hårdare mot sig själva, och allt mer intresserad av arbetssätt där kroppen, nervsystemet och det inre systemet får möjlighet att samarbeta istället för att hamna i konflikt.

Många människor bär redan på en enorm ansträngning. De försöker tänka rätt, göra rätt, känna rätt och reagera rätt samtidigt som de innerst inne fortfarande lever i ett system som är inställt på att skydda, kontrollera eller överleva.

Det jag själv har sett, både i mitt eget liv och hos andra människor, är att förändring börjar ske på ett helt annat sätt när kroppen upplever tillräckligt mycket trygghet för att släppa taget om gamla strategier. Då handlar det inte längre bara om att försöka kontrollera sina reaktioner med viljestyrka, utan om att någonting faktiskt börjar förändras under ytan.

Det betyder inte att livet plötsligt blir enkelt eller att man aldrig mer behöver möta sig själv. Vi kommer fortfarande behöva ta ansvar för våra val, sätta gränser, känna obekväma känslor och navigera genom livet. Men det finns en skillnad mellan att försöka pressa fram förändring och att skapa förutsättningar där förändring får möjlighet att ske mer organiskt.

Det är också därför jag idag arbetar på ett mer integrerat sätt än tidigare. För mig handlar förändring inte längre om att skilja kroppen från psyket eller nervsystemet från våra tankar och känslor, utan om att förstå hur tätt sammanvävda alla dessa delar faktiskt är.

Ju mer jag lär mig och ju fler människor jag möter, desto mindre tror jag att vi är trasiga. Däremot tror jag att många av oss har levt så länge i överlevnad att vi nästan har glömt hur trygghet känns i kroppen.

Kanske börjar verklig förändring först när vi inte längre försöker vinna över oss själva, utan istället börjar lyssna på det som hela tiden försökt skydda oss.